Hej, jag ligger hemma i sängläge just nu.

Jag har varit dum, riktigt dum mot min kropp upptäckte jag inatt.

Jag har tänkt att det går alltid!

Jag börjar från början..

Jag har jobbat och gått skola i sträck i ca 1 månad och 1 vecka utan att vara ledig en ända dag. Antingen har det varit skola eller jobb eftersom jag alltid går skola mån-fre och jobbar lör-sön. 

På skolan har vi haft mycket den senaste tiden, vi har fått stanna till 10 på kvällarna för att hinna göra klart vårt projekt.

Dagarna jag jobbat har det varit kallt och jag har verkligen frusit till is några gånger eftersom man står ute i 4 timmar och inte rör sig för mycket. Hade man sprungit 4 timmar i sträck är det klart man hade hållt sig något sånär varm..

Hur som helst, till denna vecka, Onsdag kväll börjar frossan komma med feber och otroligt ont i kroppen, Torsdag morgon känner jag fortfarande av det, håller på att svimma i köket hos Lena och Sten. Lägger mig en stund. Tänker att jag stannar nog hemma, sen kommer jag igång fixar gröt, äter och det känns lite bättre. Jag tänkter att nog kan jag fixa detta alltid.

Det skulle jag inte gjort. Svettas av inget och fryser skitmycket till och från. Tågen kaosar och jag tar buss åt fel håll. Väl på plats hos Tora som vi skulle ses hos går det bra, dricker te, gör intervju osv.

Sen tar vi vårt pick och pack till Josefina, mysigt att vara hemma hos folk iställetför på skolan! Jag tänkte åka hem tidigare men känner att varför de egetligen. Får bara tråkigt och ensamt hemma och vi tog de ju lungt!

Åker hem vid 16.30 -tågen försenade igen..

Gör mig mat och lägger mig direkt i sängen efter de. Pratar i telefonen med olika under kvällen och somnar vid typ 21.

Vaknar vid 3-4 tiden av att de rinner något i halsen och från näsan -näsblod! (upptäcker jag först när jag kommit upp till toan. Tar papper och är påväg till sängen -svimmar. 

Vilket jag upptäckte i morse att jag hade då tappat pappret och hämtar ett nytt. Påväg från toan till sängen svimmar jag igen. 

Det är så sjukt läskigt att inte ha någon kontroll alls över kroppen. Den bara viker ihop sig och så ligger man och vill inte röra sig egentligen.

Jag har ingen aning om hur länge jag låg på golvet någon av gångerna egentligen..

Hur som helst, ringer mamma, jag är skiträdd. Vet inte vem jag ska ringa, hur jag ska göra, vem kan komma??

Ringer 112 (för första gången i hela livet), får då även prata med en sköterska/läkare något sånt. Han frågar massa, jag svarar och han kommer fram till att jag ska ringa Lena och Sten fast tillbaka dit om det blir värre.

När vi lagt på ringer jag mamma, säger att jag faktiskt inte vill ringa dem såhär mitt i natten, folk som bor långt borta och ska jobba dagen efter..

Blodet slutar rinna efter ett tag, vi lägger på och jag kan somna. Dock oroligt. När jag går upp för att tex ladda mobilen får jag svim-känslor och febern känns hög. Svettas fryser svettas..

Nu på morgonen har det ringt massa, jag har ringt vårdcentralen här nere, har taxi dit för jag vet inte om benen håller mig så långt. Det är högst 1 km dit alltså.. Helt sjukt.

Jag var så himla rädd inatt, ingen jag kunde ringa och be komma som jag känner eller kan inte knalla till grannen och säga hjälp. Blod på golv, mig kudde, handfat, toa.. Ja

Vad ska man göra!! 

Kändes så himla tragiskt och typiskt att man är ensam när något sånt här händer.

Jag har varit upp och hämtat lite filblandning till frulle och kissat. Annars vill jag inte lämna sängen.